YogasagorBloggen

YogasagorBloggen

Om bloggen

Den första yogasagan skrev jag med min yngsta dotter för många år sedan. Sedan fortsatte vi att fantisera och leka fram fler sagor. Vi använde dem inom familjeyoga och barnyoga. Nu finns några av sagorna utgivna i bokform och jag är stolt som en tupp. Yogasagorna vänder sig i första hand till barn. Min blogg däremot skriver jag för vuxna som vill veta mer om vem jag är och livet kring yogasagorna.


Sagan om Yinanna och Karinyang

2018Posted by AK 26 Jul, 2018 19:04

Yinanna och Karinyang hade känt varandra hela livet. De var varandras motpoler vilket ofta föranledde konflikter som i sin tur innebar nödvändiga kompromisser. De kunde nämligen inte leva utan varandra; deras existens var helt beroende av den andres förmåga att samverka. Utan varandras energi och teamkänsla skulle de dö.


De bodde likvärdigt på en varsin kulle med utsikt. Det enda som skiljde deras boplatser åt var att Yinanna fått skuggsidan och Karinyang solsidan. Så hade det alltid varit och Yinanna lärde sig tidigt att acceptera orättvisan och att leva med den. Men så en dag fick hon nog och skrek:

– Nu är det min tur att få stå i solen!

Karinyang, en aktiv och stark tjej, blev helt tagen på sängen. Varför hade Yinanna inte sagt något tidigare? Det här var helt ny information. Hon samlade sig. Vad kunde hon göra för att hjälpa sin vän?

– Varför har du inte sagt något tidigare Yinanna?

Den känsliga flickan svarade att hon inte hade förstått att även hon behövde sol för att må bra. Det var först nu, efter allt som hänt, som hon kände kylan och fukten i sin kropp och själ och förstod att hon var tvungen att ändra på det för att må bra igen.

Logikern Karinyang funderade ett tag och föreslog sedan att de skulle byta plats med varandra ett tag.

– Kom över och bo på min kulle ett tag och se om det hjälper, så kan jag bo på din!

Förslaget lockade Yinanna och så blev det. De bytte plats.

Drygt ett år gick. Det var en mycket händelserik tid då deras värd gick igenom både separationer, olyckor och tog itu med mörker från sin ungdom. Både Yinanna och Karinyang försökte hjälpa till så gott de kunde. Yinanna trivdes gott. Hennes intuition fick så mycket eld att sinnena gick på högvarv och hon kände att hon levde. Växte! Fick styrka och mod att ta tag i de problem som uppstod. Så här hade hon aldrig tidigare känt. Å, vad hon gladde sig åt sin nya livssituation. Trivdes. Njöt av livet. Så till den milda grad att hon glömde bort sin vän på den andra kullen.

Karinyang iakttog sin vän från den mörka och kalla sidan. Hon såg hur vännen tog för sig och njöt av livet. Själv mådde hon inget vidare. Faktum var att hon inte trivdes alls. Hennes förut så aktiva och strukturerade sätt att leda sin värd tog skada av den nya situationen. Den andra verkade ha glömt henne. Hon blev först förvånad, sedan ledsen och till sist arg, så arg att svarta tankar tornade upp sig dag för dag och byggde en hög mur. Aldrig hade hon kunnat tänka sig att den andra skulle behandla henne så illa. Som luft.

Droppen var när Yinanna lyckades övertala värden att de alla skulle flytta ut till stugan vid havet för att leva det harmoniska livet. Hur tänkte hon? Förstod hon inte att det var bara hon som ville leva så? Värden var lätt att övertala, så naiv och följsam i sitt nya förhållningssätt till livet, som hon blivit efter sina retreatresor. Hon lyssnade inte alls på Karinyang längre, bara ignorerade henne, varken såg eller hörde henne när hon ifrågasatte det rimliga i beslutet. Pratade bara om flow hit och intuition dit.

– Men hallå, kan ni lyssna på mig? skrek Karinyang. Om och om igen. Men ingen av dem hörde.

Flyttlasset gick, möbler magasinerades för att senare kunna installeras i en nyproduktion. Ritningarna på det nya huset var inlämnade för godkännande av kommunen. Karinyang hade tappat sin fulla styrka men lyckades samla ihop spillrorna av den drake hon visste att hon innerst inne bar på. Hur skulle hon få Yinanna att se det dumdristiga i idén? Avståndet till barnet skulle öka, tiden för jobbpendling skulle nästan fördubblas, den tuffa ekonomin i en nyproduktion skulle göra långresor svåra att genomföra – det som hon visste sedan tidigare var något som både vännen och värden uppskattade mycket. Det skulle bli kaos och hon skulle dras med i fallet! Vad kunde hon göra för att rädda dem?

Till slut kom hon på det. Hon kunde skapa en magkänsla i värden som Yinanna skulle känna av. Intuition var något hon verkligen tog på allvar. Det som tidigare styrt henne helt och hållet. Karinyang satsade sina sista urkrafter för att nå värdens känsla för det rätta. Drakspillrorna i henne gjorde en sista ansträngning. Det fungerade! Värden började tvivla, fick en stark magkänsla av att något var fel. Karinyang lyckades faktiskt få henne panikslagen; Hur hade hon tänkt? Skulle hon binda sig till en plats långt från dottern, jobbet och alla roliga aktiviteter i stan för att leva ett lugnt och tillbakadraget liv vid havet? Nej!

Nu var det Yinannas tur att bli överrumplad. Hon som varit så säker på att hon hjälpt värden på bästa sätt genom sina goda råd om ett mer harmoniskt liv. Som sett henne bli alltmer avslappnad, intim, mjuk och känslig. Visst hade hon samtidigt blivit mer passiv, det kunde hon erkänna, men det var ju bara bra. Vem mår bra av att stressa runt i ett ekorrhjul?

Nu vände hon blicken mot Karinyang och blev förskräckt av det hon såg! Utanför hennes hem skymtade hon en blek, hålögd och glåmig person intill en hemsk mur. Hon såg helt nedbruten ut, utan livslust, utan kraft. Yinanna insåg att hon varit för självisk, att hon glömt sin vän, att hon bara gått sin egen väg utan hänsyn till övriga inblandade, utan diskussion, utan kompromiss. Hur hade hon kunnat glömma att de var ett team! Inte heller deras gemensamma värd verkade lycklig. Faktum var att värden skrek inombords:

– Gör inte det här mot mig – rädda mig!

Yinanna hörde det nu först. Och hon skämdes. Och tänkte. Vad kunde hon göra för att hjälpa sin vän och värd? Till slut förstod hon. Hon hade varit för fokuserad på en sak, sitt eget ego, utan att ta hänsyn till helheten. Hon sa:

– Karinyang, det är dags för oss att flytta hem igen. Du trivs bäst här och jag trivs bäst där. Låt oss riva muren och byta tillbaka!



Sommaren blev ovanligt varm. Även på den normalt så mörka kullen var värmen och solen ihärdig. Yinanna började längta efter regnet. Karinyang däremot blomstrade. Efter återflytten hade hon fått färg och liv igen. Hennes värd hade fått uppleva passion, vilket smittade av sig även till henne. Och till Yaninna, så klart, som alltid tog till sig av starka känslor. De mådde bra. Värden hade dragit i handbromsen, tagit tillbaka alla bygglovshandlingar, letade boende i stan och skulle rusta taket och några andra saker på sommarstugan och fortsätta ha den kvar som den var. Hon verkade nöjd över sitt beslut. Och lycklig.

Hon sa till sina vänner att en stark magkänsla fått henne att vakna upp och tänka om. Karinyang log. Hon visste ju varför. Och Yinanna visste varför. De såg på varandra i samförstånd. Cellerna dansade i kroppen på deras värd och vibrationerna nådde även dem. Krisen hade fört dem närmare varandra. Att byta boplats en tid hade vidgat deras vyer och perspektiv, ökat deras förståelse för den andra och fått dem att inse hur mycket de behövde varandra. Och hur viktigt det är att lyssna på alla parter. De tittade på varandra och bådas mimik avslöjade en glädje så stor att även värden förundrad stannade upp och lyssnade.

– Vi kanske ska byta plats lite oftare, fnissade den ena.

– Men inte för länge, fnissade den andra tillbaka.

Livet var verkligen underbart.



Eftertext:

Höger hjärnhalva sägs styra passion, känslor, färger, kreativitet, skratt, intuition, helhetsuppfattning, orienteringsförmåga, bildförmåga, tolkning av ansiktsuttryck, musikalitet och andra mjuka värden. Den håller sig till här och nu men jobbar med många saker samtidigt. Den styr vänster kroppshalva, i det här fallet vänster axel där Yinanna bor. Den representerar det kvinnliga, Yin, den receptiva kraften, månen. Det subtila och ogripbara. Inom yoga sägs Yin stå för avslappning, intimitet, mjukhet, känslighet, det kvinnliga och passiva. Det kalla och fuktiga. Tigern.

Vänster hjärnhalva sägs styra resonemang, logik, matematik, språk, logik, analys och även sådant som framtidsplaner. Den koncentrerar sig på en sak i taget och styr höger kroppshalva. Höger axel i det här fallet, Karinyangs boplats. Den representerar det manliga, Yang, den aktiva kraften, solen. Den jobbar för riktning, aktivitet, det konkreta och påtagliga. Yang inom yogan sägs stå för aktivitet, fokus, intensitet och den manliga, aktiva urkraften. Det ljusa, det varma och torra. Draken.

Min farmor Anna betyder för mig lugnet i livet, Yin. Jag heter Anna efter henne. Därav Yinanna.

Min mormor Karin står för passion och aktivitet i livet, Yang. Jag heter Karin efter henne. Därav Karinyang.









Nu börjar en ny fas i livet

2018Posted by AK 29 Apr, 2018 23:34

Jag vet knappt var jag ska börja, så himla mycket har hänt sedan sist jag skrev här. Inte trodde jag någon var intresserad av det jag skrev heller, utan att det mest var för min egen skull jag skrev. Men så har några vänner hört av sig och undrat om jag inte ska skriva en blogg om mina husplaner (ja, jag planerar att bygga ett hus, hjälp!) och så i dag när jag pratade med min äldsta dotter som firade ”för-Valborg” i Uppsala med några vänner, gav hon luren vidare till en av sina vänner, som sa några snälla ord och efterlyste nya texter i min blogg! Det är ju fantastiskt om unga människor också är intresserade av att läsa det jag skriver! Och jag vill verkligen finnas där för vår framtid om jag på minsta sätt kan bidra till en bättre värld.


Hösten blev riktigt tung. Det låg i luften och när #metoo startade vällde gamla, gömda minnen över mig likt dementorerna i Harry Potter. Svart, kall, otäck kyla med skam och skuld och dödsskräck, som svepte in mig i en sörja och jag var bara tvungen att berätta för någon. Och gud, vad jag har berättat. Vilken process det blev. Men om detta ska jag skriva någon annan gång, för jag är inte riktigt mogen att gå ut med mitt ”darkness” i offentligheten ännu, jag har några saker att göra först. Men det kommer nog…senare…


Dagen före nyårsaftonen åkte jag till Zanzibar på en yogaresa i förhoppning om att hela mig själv. Den lilla ön som ligger utanför Tanzanias kust och som inte är större än Gotland, sägs ha en helande kraft. Där skulle en av mina yogaledare hålla en yogakurs, så det kändes bra att åka själv och veta att kända människor fanns på plats vid ankomst. Och vilken resa det blev – snacka om helande! Jag kom hem som en pånyttfödd människa.


Jag landade sent på nyårsaftonen, och det var becksvart när jag kom ut från den lilla flygplatsen. Alla andra på mitt plan hade redan åkt iväg, men eftersom min resväska försvann var jag tvungen att göra en anmälan som tog en stund, så där kom jag ut som ensam, vit kvinna – och hundra vita ögon och massor av vita tänder stirrade på mig i natten, och jag blev först väldigt rädd! Sedan insåg jag: det är mörkhyade människor, jag är i Afrika, det här är de lokala taxichaufförerna. En av dem körde mig till Mustapha´s Place där jag bodde under mina tio dygn på ön. Väl framme var nyårsfesten i full gång; mat, trummor, massor av människor som dansade, och så Eva, en bekant hemifrån som tog emot mig. Vi hoppade in det nya året på danskt vis (några danska turister ledde oss i nedräkningen) och sedan stupade jag i säng; jag hade ju varit på resande fot i över ett dygn!


Morgonen därpå mötte mig solen, värmen, en underbar frukost, en vidunderlig strand och det enorma havet. Dagarna flöt in i varandra. Vi yogade med tema elementen; kompletterade jord med en utflykt till en farm (paradisets frukter och kryddor mötte oss – dofter, smaker, synintryck var storartade), vatten med snorkeltur (ett av världens bästa snorkelvatten sägs det, det var bara att doppa ner ansiktet så var vi mitt inne i det vackraste av vackra saltvattensakvarier), och så fortsatte det. Jag fick massage av Juliette, en kvinna som jobbade på Mustapha´s; hon hade magiska fingrar och hon gjorde även en hennatatuering på min arm på fri hand, wow! Jag provade healing som jag varit så skeptisk till, och det var nog bland det bästa jag gjort, jag fick en enorm hjälp i min läkningsprocess. Tänk om fler kunde vara mindre skeptiska och faktiskt våga prova, då skulle fler förmodligen må bättre, för man får en enorm kontakt med sig själv. Det finns såklart andra sätt att söka stillhet och frid också, det är bara så sällan vi tar chansen. Jag tänker särskilt på unga människor som Avicii, eller Tim som den olycklige pojken hette, att han skulle ha behövt det. Och även andra stressade själar som inte är världsartister men som skulle må bättre om de stannade upp en stund och reflekterade över sitt liv.


Jag läste böcker (”I det sista regnet” av Janesh Vaidya och ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort” av Tommy Hellsten), jag gick långa ensamma promenader längs stranden, jag vilade, simmade, njöt av värmen och solen. Mådde bra! Jag träffade människor från orten som aldrig varit någon annanstans än på ön, jag hängde särskilt med en av dem, Chaggy, som bland annat visade mig det hus han håller på att bygga. På Zanzibar får du inte gifta dig förrän du har ett hus åt din fru och dina framtida barn! Banklån är inte ett alternativ för majoriteten av befolkningen, så det gäller att spara pengar, köpa byggmaterial när du kan, och sakta, sakta bygga ditt hus. Han räknade med att vara klar om fem-sex år. Snacka om kontraster med hur vi gör i vårt land; här ska det gå så snabbt, vi lånar pengar av banken och köper eller bygger nytt. Kanske något mitt emellan är att föredra?


Jag blev inspirerad av hustanken och tänkte på min nya målbildstavla som jag gjorde i slutet av sommaren (den förra var jag ju i princip klar med, hade check på så mycket att jag behövde en ny). På den finns en bild av ett litet hus med rubrikerna FRÅN SLITEN BOD TILL DRÖMHUS, DRÖMSLOTTET, SKAPA och BALANS. Det kanske var dags att gå vidare?


Stärkt av min resa och fylld av inre ro, frid och balans, lät jag tanken löpa fritt och i slutet av februari, med det Zanzibar-sandfyllda halsbandet om halsen, sa jag upp mitt hyreskontrakt. Jag är redo att lämna mitt underbara näste där törnar stuckit mig, tårar i överflöd runnit längs mina kinder, där kropp och själ åkt berg-och-dalbana, men också där jag haft mycket roligt, med många förtroliga samtal och där jag druckit massor av bubbel (även alkoholfritt!) och skrattat med vänner. För att till slut hamna i en skön känsla av att vara färdig här. Jag har landat och nu är det dags att flyga vidare.


Planen är att flytta till stugan under sommaren och när den lider mot sitt slut ska jag låta riva den för att ge plats åt ett nytt hus. Under tiden får jag bo i mina föräldrars stuga som ligger bara några minuters promenad från min tomt. Processen är igång. Förra veckan lämnade jag in en strandskyddsansökan. Nu håller en arkitekt på att rita efter en önskelista med ”måste ha” och ”skulle vilja ha”. Det är spännande och läskigt på samma gång. Jag och min exman ritade planlösningar i över tio år, så jag är ganska säker på vad jag vill ha. Nu gör jag det själv och det känns bra!

Dåraktigt eller modigt? Kanske båda. Det blir en utmaning att bo där med tanke på mina resor till och från jobbet. Och särskilt under vintern, när det kommer att vara mörkt både när jag åker vid sextiden på morgonen och mörkt när jag kommer hem igen på kvällen; då blir det spännande att upptäcka hur jag trivs i mitt eget sällskap. Tur att jag är så himla trevlig! ;-)


Och en sak är jag säker på; för mig är Lakbäck den bästa platsen på jorden; där har jag tillbringat alla mina somrar, och där, på klipporna vid havet, hämtar jag kraft när jag behöver. Är det någonstans jag ska bygga mitt bo så är det precis där. Med inspiration från den helande ön. Asante sana (tack så mycket) Zanzibar! <3








Sista dagen i Kroatien

Hösten 2017Posted by AK 30 Sep, 2017 10:29


Huset sover fortfarande och solen är på väg upp över det glittrande havet. Det blir ännu en vacker dag, den sista här för oss denna gång. Vi är nio kvinnor som tillbringat en vecka i ett hyrt hus på ön Brac utanför Split i Kroatien. Här har vi firat att vi fyllt och fyller 50 år – ett långt och härligt 450-årsfirande.

Villa Duboka, där vi bor, är ett fantastiskt hus i närheten av byn Milna, med allt man kan önska för en underbar semester. Här finns flera uteplatser, grillplats, hängmattor, pool, egen badbrygga med solstolar, kanoter och wakeboards/supar. Allt estetiskt tilltalande med den vackraste av tavlor i blickfånget från terrassen; havet fint inbäddat av grönskan på land och ön Hvar mot horisonten.


Min favoritplats är på övre terrassen där jag sitter och skriver just nu, vid ett skrivbord (med eluttag – ägarna har visst tänkt på allt!), alldeles utanför ”Prinsessviten”, där jag haft förmånen att bo dessa dagar. Ni hör ju själva, vilken lyx vi får uppleva! (Eller livet som diva, som min syster så charmigt påpekade via Facebook (puss på dig Sis) – jodå, visst gillar jag divalivet, det måste erkännas!)


Som om detta inte var nog har vi varandra. Nio kvinnor som gick i skolan tillsammans för trettio år sedan. Vissa har känt varandra i över fyrtio år. Det är något speciellt att följa varandra genom livet på detta sätt. Genom sorg och glädje. Att ge och få stöttning och hjälp av varandra när man har det svårt – kanske mer intensiv närhet med någon i gruppen under en viss period av livet, någon med just den livserfarenhet man behöver då. Att glädjas med varandra i livets stora stunder (ett barn blir fött, kärlek som bekräftas vid ett altare, karriärer som tar en ny vändning, hus som invigs, fester av alla de slag).


Att alltid finnas där för varandra. Alltid! Sådant skapar trygghet i gruppen och i varje individ, och jag önskar att alla fick uppleva den känslan; att alltid vara älskad för den man är, oavsett vad som hänt och händer. ”Männen kommer och går, men vännerna består” är ett av våra, i alla fall mitt, ordspråk.


Det här är vår tredje längre resa tillsammans. Vi började spara för drygt femton år sedan, för att kunna åka iväg och fira vår fyrtioårsdag. Då reste vi till Goa i Indien. Fem år senare till Barcelona och så nu till Kroatien. Efter den här resan kommer vi förmodligen att höja insatsen en aning till för att kunna resa igen om fem år. (Vi har nämligen satt sprätt på det mesta sparandet här!) Vi började med 50 kronor i månaden, i dagsläget spar vi 150 och ökar snart till 200. När börsen går bra blir det bingo för oss!


Under de här dagarna har vi pratat minimalt med jobb och om våra barn, som tidigare varit två stora samtalsämnen. Nu är människan bakom mer intressant och vi har haft fina pratstunder vid poolen, på utflykterna, vid middagsbordet. Vi har ätit gott och nyttigt – själv strävar jag numera efter allt mer fisk och vegetariskt och det har gått utmärkt här. Självklart har vi också druckit bubbel – det är ju trots allt en firarresa! Och så har vi sportat mycket. Med en Friskis & Svettis-instruktör och en yogalärare i gänget har det inte varit något problem. Jag har haft härligt mycket träningsvärk i kroppen!


Miljön är inspirerande och kreativiteten har flödat. Jag har fotat mina yogasagor och lekt i vattnet – jag älskar att vara ”barnslig” och tycker jag är tillräckligt gammal för att få vara det utan att andra rynkar på näsan åt mitt beteende. Jag bryr mig inte om någon skulle göra det heller; ”Var och en skäms för sig själv” som min mamma brukar säga, och jag skäms inte alls, utan anser snarare att vi som vuxna är på tok för dåliga på att släppa loss och leka.


Fler borde testa – då känns livet i hela kroppen och själen! Här har jag gjort ”bomben” i poolen, lekt på wakeboards, badat från kajak, snorklat, sjungit och dansat på gatorna. Jag är lycklig!


I går firade vi hela dagen. Redan vid nio kom en massör och en hudterapeut till huset. Då hade jag redan hunnit med ett yogapass. Den unga kvinnliga massören hade hårda nypor och gick igenom kroppen systematiskt under en och en halv timme. Det var otroligt skönt. Med glänsande naglar och oljiga kroppar vinkade vi av dem tidig eftermiddag. Lite senare kom nästa gäng som skulle pyssla om oss; vår lokala kontakt Martina som hjälpt oss med allt från båtbokningar till restaurangtips, tillsammans med sin mamma (kocken) och pappa (grillmästaren). De lagade en superb födelsedagsmiddag åt oss och vi gav dem stående ovationer till desserten.

Nu börjar huset vakna till liv. Porslinet slamrar nere i köket, ljudet av småprat letar sig upp hit till mig med vinden, dörrar öppnas, och dofter av frukost gör att jag nog måste sluta skriva nu. Första båten är på väg ut på havet.

En till härlig dag väntar!



Inget ont som inte har något riktigt gott med sig!

Hösten 2017Posted by AK 10 Sep, 2017 22:06


”Låt inte din mage bli en begravningsplats för döda djur!” Ungefär så sa han, Janesh Vaidya, som skrivit den ayurvediska* kokboken Maten från min by. Jag hade nöjet att få lyssna till honom härom veckan då han gästade House of Health i Sundsvall.

Det var en intressant föreläsning på många sätt. Han kommer själv från en by i södra Indien, men har valt Sverige som sin ”mission” eftersom han tycker det är underligt att vi inte är lyckligare här när vi har det så bra; ren luft, rent vatten, mat i magen, jämställdhet, ärlighet, hög materiell standard, inga krig, inga naturkatastrofer… Han säger att ”the Sweedes are leaving, instead of living!” Vi går som zombies mot döden utan att leva längs vägen. Det är en ohygglig tanke, men mycket tänkvärd.

I somras när jag satt på min balkong dag ut och dag in, utan att orka göra så mycket annat, iakttog jag himlen, horisonten, hamninloppet och tågperrongen. Såg människor ta avsked och mötas – så många känslor det finns på en perrong! Såg båtar åka ut och komma in. Fantiserade om vad de varit med om, vad de skulle ut på för äventyr. I stället för att springa på i mitt eget ekorrhjul stannade jag upp, reflekterade, mediterade, bara var. Något jag sällan gör, inte under så lång tid i alla fall. Nu rörde det sig om flera veckor. När jag kom tillbaka till jobbet var jag utvilad och full av energi – eftertanke föder kreativitet! En underbar känsla, och precis som Janesh Vaidya antyder, något vi behöver för att nå äkta lycka.

Inget ont som inte har något gott med sig. Om inte olyckan varit framme skulle jag bara sprungit på i mitt hjul, som så många andra. Men så lätt det är att hamna i ett nytt hjul när livet återgår till det ”normala”! Nu gäller det att fortsätta reflektera och meditera.

Jag har därför gjort några medvetna val:

Musik
När jag orkade mer började jag gå på konserter. Musik är som balsam för själen. Starkast intryck gjorde en konsert med Py Bäckman (Gabriellas sång, Stad i ljus, Nordman). Hennes öppningslåt ”Jag lever!” gick rätt in i hjärtat, jag nästan tappade andan under några sekunder. Sedan bara tacksamhet. Berörd. Var också och såg en av mina stora favoritartister, Jill Johnsson, på Skuleberget vid Höga Kusten, en magisk plats med den höga bergväggen bakom scenen, så maffig, nästan som ”The Wall” i Game of Thrones, om du följt den serien (jag är en stor fan).


Äventyr
Kanske inte så superhäftiga, men himla kul var det att åka rodel och att styra drakbåt. Fler äventyr tack!

Yoga
Jag behövde ta tag i yogan. På grund av skadorna kunde jag inte yoga på hela sommaren, inte göra asanas i alla fall. Så när kroppen, framför allt det skadade skulderbladet, började läka och jag kunde göra armhävningar (och solhälsningar) igen, var det dags att boka in en kurs. Nu har jag börjat på Avslappnande Yoga och det känns fint att vara igång igen. Det är så oerhört skönt att bara ge sig hän åt ett yogapass och bli vägledd i andningen och rörelserna, I like…


Yogasagorna
Jag satt en hel kväll med min mentor Martin och pratade utveckling av mina yogasagor. Det har resulterat i att jag ska hålla en kurs för pedagoger, föräldrar, idrottsledare och andra intresserade (står mer om det på yogasagor.se). Jag ska också hålla ett mindre event på stan i samarbete med den lokala bokhandeln.

Maten
I mina personliga målbeskrivningar står att jag ska äta mer vegetariskt och gärna ayurvediskt. Så när jag hörde om Janesh Vaidya bokade jag in mig på hans föreläsning och köpte hans kokbok. Så spännande – men också krävande! I helgen har jag lagat en hel ayurvedisk måltid för första gången, och hjälp, vilken tid det tog för mig! Bara att inhandla rätt kryddor och ingredienser tog en stund, men jag hittade allt till slut. Och så kom jag fram till att jag behöver öva mer på att skala, hacka, skiva och tillaga grönsaker och andra vegtillbehör. Jag var så stressad att jag helt glömde fota maten jag lagade: ett kryddris som heter Pulao (med lök, morot, haricots verts och en hel rad exotiska kryddor), Svarta linsbiffar (mixern gick varm och ”klibbet” blev till slut biffar som gick att äta) samt Banan-Pachady (spännande sås med banan, senapsfrön, sesamolja och kokosmjölk bland annat). Mina gäster fick öva sitt tålamod – inte så synd om dem, de fick skåla i skumpa – och det blev en festmåltid till slut. Övning får ge färdighet! Och visst får man ”en glad mage” av den här maten, vem vill inte ha det?! Men nästa gång ska jag ge mig mer tid och laga maten med mindre stress och större kärlek.

Det känns som om prana, livsenergin, har återvänt. Jag är energisk, men behöver fortfarande gott om egentid och reflektion. Jag vill göra bra karma. Janesh (visst får man väl kalla honom vid enbart förnamn – han skrev ju mitt förnamn i boken och höll i mig dessutom – lycka!) gav många tips som får avsluta denna blogg:


- Börja varje dag på yogamattan med att dricka ett glas varmt vatten. (Har testat!)

- Håll handen på ditt hjärta och känn din inre timer – tick-tack, tick-tack… Ta inget för givet, utan var tacksam för varje dag du får. (Jo tack, är medveten!)

- Tänk inte ”vad måste jag göra i dag?” när du vaknar, utan tänk i stället ”vad vill jag göra i dag?” (Glömmer hela tiden bort den frågan, tror inte jag tänker så när jag vaknar.)

- Du måste älska dig själv för att kunna älska andra – så säg varje morgon till din spegelbild: ”Wow, I love you!” eller ”Wow, I love ME!” (Glömmer bort, är fokuserad på morgonduschen. Kanske i morgon! ;-)

- Yoga minst 15 minuter varje dag. (Oj, oj, oj, har långt dit, men är på väg – det kan bara bli bättre!)

- Stop leaving and start living! (Jodå, jag vill, vill, vill!)

Så, nu har jag i sann Janesh-mission-andra, bidragit till att vårt land kommer lite närmare hans mål; Halleluja för lyckan!


* Ayurveda (ayur=livs, veda=kunskap) beskriver naturen som den förenade formen av tre element – kapha (jord), pitta (eld) och vata (luft). Allt i naturen är uppbyggt och fungerar med hjälp av kombinationer av de här tre elementen. Eftersom människokroppen är en del av naturen så är den skapad av, och fungerar genom inflytande av, de tre elementen. Källa: Energize your life av Janesh Vaidya.









Bokleveranser

Augusti 2017Posted by AK 01 Aug, 2017 21:08

Jag måste börja med att tacka för det oerhörda gensvaret på min förra blogg om cykelolyckan. många har kommenterat det på Facebook och många har verkligen klickat på länken (över 2000 på bara några dagar vilket är mycket för mig), även om långt ifrån alla har läst bloggtexten – den var ju ganska lång ;-). Ni har skickat styrkekramar i massor, vilket bidragit till att jag faktiskt mår mycket, mycket bättre. Orken är tillbaka och med den energin.

I torsdags skulle jag ha varit på Ystegårn strax utanför Hudiksvall och visat intresserade hur man kan jobba med yogasagorna, men det var jag tvungen att avboka på grund av olyckan. Däremot säljs min bok och kortlek i en av butikerna i Hillsta Företagsby som finns där, och i går kväll kom ett glädjande besked:

Allt var slutsålt och de ville ha en ny leverans! Så i dag har jag besökt min förläggare och hämtat fler böcker och kortlekar.

Jag tog bilen ut till Ystegårn och möttes av sol och värme. Man blir liksom glad bara av att komma dit. Det satt massor av människor och fikade på gården och glada barn lekte i den lilla lekstugan och barnaffären. Jag bar in min kartong till butiken och efter en stund var böckerna och kortlekarna fint placerad på en av hyllorna.


Jag rekommenderar alla er som ännu inte varit där att göra ett besök. Perfekt utflykts- och turistmål. Förutom butikerna som samverkar för ett hållbart Hälsingland finns café/bistro med superba smaker och trevlig personal, och själva huset är en hälsingegård (dock ej världsarv konstigt nog) med massor av spännande historia. Det ligger vackert i Forsadalen bland blånande berg. Vissa kvällar kan man yoga på tunet.

När jag ändå var igång med leveranser besökte jag PiaF Design i centrala Hudiksvall. Det är den mest kreativa butik du kan tänka dig, en kombination av ateljé och butik, som är sprängfylld av personliga kvalitetspresenter för alla åldrar. Vill du bli glad ska du göra ett besök där! Pia sprudlar av energi och glädje och har alltid ett leende för dig. Hon är den som designat kläderna som barnen bär på fotografierna i Yogasagor för barn.

Ja, detta var ungefär så mycket som kroppen orkade med i dag. Jag åkte hem och gladdes lite extra åt det som min förläggare berättade, nämligen att boken säljer helt okej i webbshopen. Inga superleveranser, men allt fler verkar upptäcka dem.

De senaste veckorna har vi fått beställningar både från Åland och Finland. Sedan tidigare har vi sålt till Norge.
Det är ju kul att även grannländerna är intresserade.

Jag drömmer om att låta översätta boken till engelska...













Cykelolyckan

Juli 2017Posted by AK 26 Jul, 2017 14:35

Det har gått 23 dagar sedan kraschen. Jag for till Gotland med stora förhoppningar om att göra en god insats som kommunikatör under Almedalsveckan och att få lyssna till några intressanta föredrag om sådant som intresserar mig: kommunikation såklart, min profession, men även friskvård, idrott, ungdomar, utbildning, ja, det finns ju så mycket att förkovra sig i och utveckla. Av detta blev intet.

Söndag eftermiddag hade jag fått nyckeln till mitt boende och en lånecykel, en mountainbike av äldre modell med enbart handbroms. Ingen tillhörande hjälm. Jag hade haft en romantisk bild av en gammal damcykel med korg – inte en tanke på att hjälm borde medföras till ön. Nu stod jag där, tveksam, med min kumpan under veckan, cykeln som skulle ta mig till och från jobbet. Jag gillar verkligen inte cyklar utan fotbroms, men provcyklade vägen till det vackra huset alldeles intill Almedalen och havet som HSB hade hyrt och där jag skulle jobba, och det kändes okej. Jag deltog i ett planeringsmöte med mina kollegor söndag kväll. Allt var förberett för några intensiva och roliga dagar med massor av aktiviteter för intresserade, kunder, samarbetspartners och medarbetare.

Måndag morgon var jag klar i god tid, vi skulle inte samlas förrän klockan nio. Jag körde samma väg som kvällen innan. I den långa nedförsbacken mot färjorna (den kallas tydligen Mördarbacken – så passande…och skrämmande…), strax utanför Almedalen, tog vinden tag i min kepa. Reflexmässigt förde jag ena handen mot huvudet för att fånga kepan, men den flög ändå av. Jag behövde stanna och bromsade in – men jag knep handbromsen alldeles för snabbt! Framhjulet tvärnitade och bakdäcket sparkade bakut. Jag minns att jag tänkte ”Men vad fan, jag ska ju jobba!” strax innan jag kastades av och voltade ner mot asfalten. Den första smällen tog vänster skulderblad och rygg. Den andra tog vänster sida av pannan. Pang! Jag kan fortfarande höra det otäcka ljudet av när huvudet slår i asfalten. Ryggsäcken med dator, kamera och annan utrustning fungerade troligen som en ryggplatta. Kamerans display krossades trots att den låg väl inbäddad. Jackan sprack. (Kan nog tacka min lyckliga stjärna för den gymnastik- och voltträning jag deltagit i under våren – jag måste ha hållit in hakan under ”parkourvolten”, vilket kanske räddade mitt ansikte från ännu större skada.)

Härifrån är mina minnen ganska suddiga.
Jag kravlar mig upp och drar cykeln in till trottoarkanten, hämtar min kepa som ligger en bit bort och hittar även mina glasögon på asfalten, som måste ha flugit av i volten. En kvinna som joggar uppför backen, och som måste ha sett hela olyckan nedifrån, rusar fram till mig. Den första ängeln jag träffar den dagen. Jag minns inte vad vi säger eller hur lång tid som passerar, men hon står kvar med mig tills en bil kommer och stannar, en van, och hon gör upp med chauffören att han ska ta mig till sjukvård. Mannen i vanen, den andra ängeln, lägger in cykeln i vanen och kör ner mot Almedalen. I vägspärren (stort säkerhetspådrag med tanke på alla säkerhetsrisker) berättar vakten att sjukvårdarna precis har kört in i gyttret av människor och företagstält, och han kontaktar i stället räddningstjänsten. Vi väntar i en rondell. Hela min kropp skakar av chock. Mannen ger mig en kall burk läsk, som jag ömsom försöker dricka ur med darrande händer och ömsom trycker mot min panna, där jag nu fått en bula som är så stor att jag kan se den om jag tittar snett uppåt. Jag får kontakt med mina kollegor och en av dem, Lotta, kommer cyklade för att finnas vid min sida, den tredje ängeln.

Två brandmän kommer till vanen och de konstaterar att jag behöver akutsjukvård.
De gör upp med mannen att han ska köra mig dit. Vi åker runt hela Visby, utanför muren och myllret av människor, medan min kollega cyklar längs vattnet, och vi kommer samtidigt fram till Visby lasarett och akutmottagningen. Här finns ett helt himmelrike av kompetenta änglar. De tar emot mig direkt, tvättar mina sår, röntgar min armbåge, syr ihop den och talar lugnande till mig. Flera gånger får jag redogöra för vad som hänt. De misstänker hjärnskakning. Jag är så trött, så trött, och blundar, vill sova. Lotta håller mig hela tiden i handen, torkar mina tårar som oavbrutet rinner nedför kinderna, uppmanar mig att andas och håller mig vid gott mod. Darrningarna avtar och jag kan några timmar senare tillsammans med Lotta gå på egna ben till HSB-huset där vi ska jobba. Jag är i chock och tror fortfarande att jag ska kunna jobba. Några blåmärken och en skadad armbåge ska väl inte stoppa mig!

Hela första och andra dagen ligger jag i ett av rummen i HSB-huset. (Bilden tog jag från sjuksängen – inte alla som har havsutsikt i den situationen!) Jag är så trött, orkar ingenting och det är först i slutet av den andra dagen, då blod börjar samlas runt mitt vänstra öga i värsta blåögat, som jag inser att jag inte kommer att kunna jobba alls. Jag ser ut som om jag blivit misshandlad eller ska på halloweenparty. Förutom bulan och den ihållande huvudvärken har jag blåmärken längs benen och sår på skulderblad, ben och armbåge. I övrigt är kroppen hel. Inga brutna ben, alla tänder i behåll.

Jag får hjälp med det mesta.
Det är en ovan situation och inte alls komfortabel för mig (men säkert nyttig!). I stället för att vara en resurs har jag blivit en börda (min tolkning, inte andras). Det brukar vara jag som hjälper. Nu är det mina kollegor – änglar hela bunten – som täcker upp för mig, kommer in och tittar till mig, ger mig vatten och mat, öppnar fönstret och släpper in frisk luft, byter blodiga plåster mot rena, kollar att jag inte mår illa och får hjärnskakning, ser till att mina skamfilade glasögon justeras av en optiker.

Det är också under den andra dagen jag börjar inse hur nära det var att jag miste livet.
Den joggande kvinnan, som jag får veta kommer till HSB-huset några dagar senare för att höra hur det är med mig (så fint), är nog inte den första ängeln jag träffar i samband med olyckan. Jag hade nog änglavakt redan innan. Så säger åtminstone alla jag möter, när jag visar mitt öga bakom de mörka solglasögonen: ”Du hade änglavakt!” Det är en chockartad upplevelse att inse detta och jag gråter både av chock över vad skört livet är, men framförallt av lättnad och tacksamhet över att leva.

Min nyvunne vän Janne, som jag lärde känna på Hawaii i januari och som råkar befinna sig i Visby, tar emot mig när jag lämnar HSB-huset. Innan han skjutsar mig till mitt boende lyssnar vi på Annie Lööfs tal tillsammans med hans barn och hund. (Som för övrigt slickar på mitt ben när jag ligger där på gräsmattan i hjärtat av Almedalen och lyssnar på talet. Janne tolkar det som att Bella, som hunden heter, gillar mig, men jag kontrar snabbt med att hon slickar var från ett av mina sår…whiii och blä!) Det blir den enda input utifrån jag får från alla tusentals aktiviteter som pågår de här dagarna. Almedalsveckan får ett snöpligt slut. Alla spännande föredrag och roliga mingel och fester jag hade sett fram emot får vänta till en annan gång.

Jag flyger hem tidigare än beräknat. Tusentals tankar och många känslor härjar fortfarande i mig. Jag skulle så gärna vilja tacka kvinnan och mannen som hjälpte mig, men jag vet inte ens vad de heter. Jag vilar och försöker ta en dag i taget. Jag lyssnar på radions sommarpratare och läser en massa. Mitt i allt detta håller jag på att flytta från ett hus där jag bott de senaste tjugo åren till en trea. Änglar omger mig, min familj och mina vänner – utan dem skulle det inte gå. Men det kommer att ta tid. Tålamod, tålamod!

I går cyklade jag en kort bit och det kändes lite läskigt, men jag gjorde det i alla fall.
I dag gjorde jag min första solhälsning efter olyckan. Det gjorde ont i vänster skulderblad och i båda knäna, men kroppen läker fint på utsidan. Det tar längre tid på insidan, för själen. Jag tror skrivandet kan hjälpa mig. Därav bloggen. Jag har inte orkat berätta om olyckan i sociala kanaler tidigare. När döden kom nära var det andra saker som kändes viktigare. Men nu vill jag berätta, för jag vill att du ska veta – trots att det inte syns så mycket på utsidan längre – att jag är tilltufsad i själ och hjärta och inte riktigt samma person som innan olyckan;

Nu värdesätter och älskar jag livet om möjligt ännu mer!
<3 <3 <3







Målbildstavlan

Juli 2017Posted by AK 23 Jul, 2017 22:09

Den här målbildstavlan förändrade allt. Jag gjorde den för ett och ett halvt år sedan under en halvdagskurs, då ett gäng kvinnor (som deltagarna oftast är när det gäller dylika saker) träffades i en sjöbod i centrala Hudiksvall och skapade (högst privata) målbilder under delvis vägledd meditation. Jag hade aldrig tidigare gjort en målbild på detta sätt, utan hade tidigare jobbat med tidsaxlar, texter och listor - så långt från meditation du kan tänka dig.

Nu fick mina delmål samlas i en kreativ bild som jag inte förstod mycket av då. Nu, så här i efterhand, kan jag konstatera att många delar i min skapelse gått i uppfyllelse, eller är på väg att bli verklighet. Andra har kraschat, för att ta nya vägar.

Några exempel:

Högst upp finns en flicka som åker zipline. Jag har inget minne av att jag klippte ur den bilden ur någon tidning och det var först efter en resa till Thailand förra våren, då jag faktiskt provade på zipline för att utmana min höjdrädsla, som jag upptäckte henne när jag kom hem. Då blev jag helt paff. Kan en bild verkligen påverka så? Det fick mig att skärskåda övriga delar i målbildstavlan.

Ser du att det står MORGONPIGG med stora versaler mitt i bilden? Jag pendlar fyra dagar i veckan och då behöver jag stiga upp vid femtiden för att hinna med tåget. Det var pest och pina för mig, kvällsmänniska som jag är. Men tro det eller ej, nu går det riktigt bra att komma upp. Och vilka naturupplevelser jag fått uppleva under våren: Sprakande soluppgångar i rosa, rött och guld. Rävungar som leker vid en lada i gryningen. Rådjur och tranor som äter frukost på ängarna där tåget susar fram.

Det finns två (!) världskartor. Jag gillar att resa och ville öka på dosen av långa resor. Kanske var det på grund av de båda världskartorna som jag tog mig ända till Hawaii i början av året! Det var en omtumlande resa på många sätt, som jag säkert får anledning att återkomma till.

"Tågbyte" hade jag först mycket svårt att definiera, men nu börjar jag förstå innebörden. Jag har det senaste halvåret lagt min egen konsultfirma i träda och tagit en heltidsanställning som kommunikationsstrateg. Det är ju ett professionellt tågbyte och som faktiskt var ett jobbigt beslut att fatta. Att lägga sin egen bebis i dvala och ge sig hän ett annat företag var ingen lätt sak. Men det var ändå betydligt enklare än mitt andra, privata, tågbyte, nämligen att lämna en lång och fin relation för att starta om som ensamstående mamma. Det påverkar ju så många fler än bara mig och dem jag jobbar med.

Ser du den lilla boken som det står "Möjlig att uppfylla" på? Det skulle visa sig bli min första bok, Yogasagor för barn. Det är ju en hel bokhylla fylld med böcker i bilden också, så det blir spännande att följa utvecklingen..!

Jag rekommenderar varmt att göra din egen målbildstavla. Det är roligt och något man kan göra själv eller tillsammans med nära och kära. Jag tror starkt på att sätta tydliga och konkreta mål. Då blir det mycket lättare att nå dem. Så börja spara tidningar av olika slag och boka in ett datum!